majajajaja

Behöver inte åka till skolan Kalmar förrän om 11 dagar. Är de det som kallas Långhelg? Torsdag, fredag och måndag ledigt. Sen väntar linsauskultation på Synsam nästa vecka. Men det ska bara bli kul. Trevligt att grannMarie som jobbar där verka exalterad också =) hehe. Kvällens stora fråga är dock varför hon börjat sopa bort snön från trappan stup i kvarten. Mysteriet på Allévägen 11c så att säga...

Sitter nu i vilket fall här med ett glas vin för att fira inledningen på den stundande underbara helgen. Jag är så nöjd med mitt val att inte följa med till stockholm på optometridagarna. Nu får jag hur mkt tid som helst att ta igen all pluggilering som inte blivit gjord senaste veckorna på grund av flyttbök. Och två sovmorgnar extra är ju aldrig fel för en pendlare som mig.

Fr.o.m. idag så är jag hemlös i Kalmar. Mitt, sedan 2,5 år tillbaka hem blev idag någon annans hem. Besiktningen gick smärtfritt. Lite damm som behövdes torkas bort här och där och lite, annars vart bovärden nöjd. Jag har alltid tänkt att det kommer kännas sorgligt att lämna mitt lilla rum. Men när jag väl stod där och tänkte att jag borde säga adjö på något vis så var det enda jag kunde kännas någon form av lättnad. Som en stor sten som trillade ifrån mitt hjärta. Det sorgliga i det hela var ju ändå förra söndagen när Nathalie lämnade Kalmar. Det var ingen lättnad utan bara en sorg. Får lite tårar i ögonen när jag tänker på att vår era är slut.

Men det är ju på sätt och vis fint att människor kan komma in i ens liv för en liten stund bara för att göra det uthärdeligt (hm ingen aning om det är ett ord ens) och sen försvinna iväg för att upptäcka nya äventyr och träffa nya människor som kanske behöver det. Jag har tänkt många gånger att jag har min neighby mkt att tacka för. Den där hösten hade jag aldrig tagit mig igenom om det inte funnits någon där som stöttade och alltid fanns där. Jag kommer ihåg den tunga känslan när jag återvände till Kalmar efter sommaren 2008. Hur mkt hat jag kände mot mitt rum och alla saker i det som påminde om allting som varit... att ingenting fast ändå allting var som det hade varit. Jag ville desperat flytta, bara för att jag trodde (fastän jag ändå visste att det inte var så) att det var platsen och inte mig det var fel på. Sen så plingar det på. En avlägsen bekant som undrade om jag ägde några penslar. Jag tror jag satt och grät för mig själv precis innan det plingade på faktiskt. En bekant som egentligen bara borde gjort allting värre men som på något vis bara hamnade rätt in i mitt liv. Helt plötsligt bodde jag inte själv längre. Jag hade en neighby. Och livet var sig aldrig likt igen efter det...

Tack Nathalie för den underbara tiden av gemenskap och stöttning som vi gett varandra. Du ska veta att du alltid kommer ha en stor plats i mitt hjärta. Och min dröm kommer alltid vara att jag en dag återigen tittar ut genom dörren och ser dig som min neighby...

Här kommer ett litet smakprov på sambolivet. Fina julklappen från systeryster.
Gissa vilken som är min? :P